692.
utskieppningen skier, men Eng-
ländaren mente elliest
at wäl till 2 a 300 Tunns år-
ligen skulle i hela Landet till-
wärkas, hwilcket ock wäl kan
wara troligit, efter Kiesen
i myckenhet är till finnande
och Stenkol dem aldrig til El-
dens underhåld kunna fela.
Alunmalmen som förnem-
legast i Yorkshire och Whitby så-
som ock uti uti Pernbrock och
Lunkashire warder funnen
är af en blåacktig bergart
hållande sig uti en slätt fal-
lande fletze med åtskillige sma-
la isprängde grå och bruna
ådrar fördelt och ligger 10 12
till 18 famnars diup men
dåck merendels mot någon
högd så situerad, at brytarne
ej hafwa af nöden diupa
sänkningar eller schachter
at nedgräfwa utan efter-
slå malmen wid sidan och
foten af berget, at den så
mycket snarare må an-
träffas
träffas och upfordringen eij fal-
la för kostsam, och är grufwan
på somliga ställen så belägen
at de utföre högderne kunna
kasta malmen neder til plat-
serne där han bör calcineras.
När malmen bringas u-
tur jorden är han tämmelig
hård, men lemnas han något
länge i Luften så faller han
som annor nitrosisk kies sönder,
derföre arbetarne skynda at
lägga honom på råstan, hwil-
ken är anlagd som kallråstar-
ne här i Swerige dock till 15 a
16 alnars längd och 5 alnars
bredd på hwilket ställe först
lägges wed och kol till 1 aln el.
5 qwarter och der ofwan på
malm till 12 a 13 alnar hwar-
efter weden itändes och när
råsten böriar sättia sig, på-
lägges alt mer och mer Malm
så långt som de förmå den
upbringa, hwilcken sig efter
hand itänder och brinner til
dess swaflet är förtärt och
malmen begynner hwitna
då han slås i wattnsumpar
693.