644.
föllia. Desse ådrar kallas Pins
och malmen derutaf Pinmine,
är intet mycket hård, utan
allenast som en fast leera
eller krita, hwaraf stycker
så stora som en hattkull låss-
na, och hafwa när de sönderslås
lika som en Kärna uti sig
innesluten. Malmen fin-
nes ock af en blå ferg kal-
lad Brushore, hwilken mern-
dels i Deanforét anträffas, myc-
ket tung med små hwita gni-
stror skinande, hwilcka ock jär-
net deraf giöra hel Kallbräkt
så framt han icke blandas med
gammalt Zinder, hwilka på
många ställen i Deanforét ur
jorden upgräfwes och menes
så wara lemnad af de gam-
la Romare som där tillföre-
ne hafwa arbetat då blås-
bälgorne äro med fötter
trampade och mycket små ug-
nar brukade, hwilcken slagg
ock
och ännu kallas Roman Zinder. Eller
ock ligger malmen uti wiss jord
och bergarter fördelt äfwen
som Koppar Schiefern i Mans-
feldt eller Stenkolen i England
och Leych, hwilket särdeles i Stafford-
shire befinnes, hwaräst uti Tunc-
stalfilt uti Järngrufworne
först anträffas et Lager af en
bergart Bass kallat, sedan en
Blanap och därefter Järnmalm
till en alns tiocklek af en mörk-
blå färga, hwilcken på andra
ställen bekommer åtskillige
namn af färgan, hårdheten,
Bergarten etc såsom Blackrow-
grains, Dunrow grains, Wticterow gra-
ins, Riderstone, Cloudstone, Bottomstone,
Cannot or Canot stone. Nästan så-
dan art hafwer ock den Mal-
men i Kent och Sussex hwaraf
Styckgiuterierne blifwa un-
derhåldne, hwaräst en 2 a 3 f:r
under gräsjorden en hård jor-
debräna ligger utwidgad
och derunder en lös järnmalm
645.