130.
se uti at fournera sig med detta så ganska
nyttiga Metall. At det åligger denna så-
wäl som alla andra Nationer så wida de be-
qwämligen kunna) at förskäffa sig denna
kostbara wahran, hwars bruk är så oumgån-
geligit för deras wälstånd och sällhet och
hwars tillwärkning närer så mycket folk
är en satts som intet bewis behöfwer.
At Ängeland intet fournerar sig sielft med alt
Järn det behöfwer smndantagandes Ståhl) här-
rörer intet af någon naturlig brist eller
oförmögenhet: Iutet af brist på malm, tyy-
däruti har naturen warit ganska gifmild.
där äro få Landsorter i Angeland, hwarest
det icke efter all förmodan finnes. De
Järnhaltige Brunnarne gifwa nogsam
anledning till denna gissning. Cumberland-
och Laucashire tror man kunna försträcka
järn intet allena till detta Rike utan ock
till hela Jordenes Omkrets. Icke heller här-
rörer det af brist på tienlig Jordmohn
till Skogs-wäxt, emedan mer än tilräcka
ligt land här i Riket är af naturen så al-
strande däraf, at ingen ting annat än et-
ständigt bruk af Plog och Spada förmår
qwäfja dess wäxt. Icke heller lärer någon
förmödeligen tillskrifwa denna brist In-
wahnarnes orkslöshet eller mangel af-
Strömar till at drifwa Järnwärken, hwar
utinnan få folkslag hafwa någon fördehlför
oss. Men rätta orsakerertil denna brif äro 2ne
Den första är den at Skogarne här i Riket
blifwit nedhugne och ödelagde, den tiden de an-
sågos för en olägenhet och då consumptionen på
järn war ganska ringa emot hwad den är-
nu: Men nu sedan Järnwärken begynt få
lif, är ingen twifwel om at ju genom behö-
rig upmärksamhet och inseende öfwer wåra
Skogar, denna ogrundade mening lärer för-
fulla.
Den andra hufwudorsaken är den skilnad i-
pris på Arbeta, Landt egendömar, och landt-
producter, som är emellan Ångeland och de Nor-
ra länder, hwilken är så stor, at Coaktadt
den inwärande Tullen på deras Järn) så
blir ändå den Angelske Arbetaren under
såld utaf en som handler med Swenskt Järn
fastän priset på wed skulle wara hälften lä-
gre än det är, och af en som handlar med Rykt
Järn, fastän man finge skogen blott för det
man låta fälla den.
Stångjarns förfärdigande ifrån Malmen
är ingalunda et Naringsfång af så ringa
warde som somlige willa inbilla sig: Ty fast
det skiljes från järnets förarbetande till wah-
ror, som bär namn af Järn-manufacturie
så är det likwäl i sig sielft et ganska anseen-
ligit manufactirie. Det erfordrar och nährer
nästan äfwenså många menniskior e Ton-
som den påföljande tilwärkningen till Spik
och andra grofwa Järnwahror. Det har
blifwit uträknadt och synes troligit at nu
Den