152.
at man det klara och gemena godshet
icke för mycket wattn påsläpper.
Sedan warda efter bokmiöls-
kistorne åtskillige sumpar giorde,
som hwittere är rik till, det grum
luta och slammen utslagen och
öfwer slamhärden förarbetat
hwar gång en skåfwel 2, 3 4, 5, som
det är rjkt och tåla kan, i sänder
upsatt, och när stenen låter sig up-
på härden se, blifwer rännan
framdragen och stenen uti trå-
get lagder, till dess något till-
sammans kommer, sedan ut
slås han och drifwes åter öfwer
blåtta härden med en qwast och
en så kallad stenskåfwel med
en falls på sulan giord at hålla
stenen. När stenen så wida
är rengiord, blifwer det grofwa
om deraf någon myckenhet är
för handen allena som det är sorte-
rat 2 till 3 Centner efter ugnens
widd uppå råstugnen kastat och
strax utbredt, och då det böriar
glödgas
glödgas, omröres det wäl med en
järnkrok, och sedan låter man det
uti 12, 15 till 20 tjmar stå uti stadig
Eld då man emedlertid ofta kan
försöka med sichertråget, om Kiesen
blifwer fuchtig, och när det sedan
nästan nog genområstat, låter
man Elden gå ut, omrörande alt
stadigt malmen, till dess han kall
blifwer at han icke klibbar sig till-
hopa, sedan giör man åter hwar
sort reen på blotta härden, eller
när grof och grann i mangel på
differente sorter måste tillsamman
brännas, måste det uti et faat til-
sammans då det kallt blifwit med
wattn anfuchtas, och uti durchfloss-
grafwen, på det at det grofwa
må skillias ifrån det grannare,
igenom låtas, och hwardera för sig
rengiöras, men afskotten så wäl
det första som det sista som brän-
de äro måste wäl uptagas, och så
långe nödigt är, öfwer härden
drifwes, och allena ock icke ihop med
de goda rengiordt och brändt warda. Se-
153.